Vårdhund gör skillnad – även för läkemedelshantering

Vårdhund är något som blir allt vanligare t ex på särskilda boenden eller äldreboenden. Läs mer om Theia, som tillsammans med sin vårdhundförare Ammie Eklund arbetar på ett äldreboende i Uppsala.
En vårdhund kan vara av värde även när det gäller läkemedelshantering.
– Vårdhunden gör skillnad på många sätt, säger Ammie Eklund, legitimerad vårdhundsförare, Aleris Omsorg AB.
– Den sprider glädje, hjälper enskilda vårdtagare till ökat välmående och underlättar det dagliga arbetet för vårdpersonalen.

Ulla_med

Bild; Ammie Eklund legitimerad vårdhundförare tillsammans med vårdhunden Theia och vårdtagaren Ingegärd.

Många vårdtagare på demens- eller omvårdnadsboenden vill inte ta sina mediciner för att den kognitiva förmågan försämrats, vilket kan leda till att de inte kan se till sitt eget bästa. Dock visar många rapporter på att läkemedel förskrivs i för stor utsträckning till våra äldre, både vad gäller antal olika läkemedel och dess doser. Hur kan vi finna en balans mellan dessa saker och hur kan vi med stöd av vårdhund hjälpa en äldre person, som inte vill ta sina mediciner, attverkligen göra det?
Som vårdhundförare fick jag en remiss på vårdtagaren Ingegärd , där sjuksköterskan beskrev att hon bl a hade kommunikationssvårigheter på grund av nedsatt hörsel och var negativ till att ta sina mediciner. Hon gick bara ett fåtalet meter varje dag mellan sitt rum och dagrummet på enheten, sannolikt som följd av väldigt svullna ben och fötter, ett problem som krävde medicinering.
Syftet och målet med remiss var att hon skulle öka sin fysiska aktivitet med hjälp av hund som motivation och få bättre ordning på sin medicinering.

Så arbetar vårdhunden

Jag börjar alltid med att träffa vårdtagaren själv för att efterhöra om personen vill träffa mig tillsammans med en hund, berättar Ammie. Ingegärd sitter och ser på TV när jag besöker henne första gången. Hon tittar på mig och säger i lite arg och irriterad ton: -”Ja, och vad vill du?”.
Jag frågar henne om hon vill träffa vårdhundsteamet.
-”Nja, men inte just nu, nu ser jag på TV”, blir svaret.
Efter cirka en timme kommer jag tillbaka till Ingegärd tillsammans med Theia, min yngsta vårdhund. Ingegärd skiner upp och säger:
-”Hej, en hund, får jag hälsa?”
Jag placerar Theia i soffan bredvid Ingegärd och hon samtalar med hunden. Vi avslutar vårt möte efter cirka 20 minuter och Ingegärd tittar vidare på TV.

Besöken upprepas och Ingegärd blir gladare och skiner upp mer för varje tillfälle vi möts tillsammans med hunden. Ingegärd mår också bättre efter våra besök och vårdpersonalen upplever att de får allt lättare att hjälpa henne.
Vid nästkommande besök ställer jag mig en bit utanför dagrummet och vinkar åt henne att komma. Ingegärd reser sig glatt och jag frågar om vi inte kan gå en bit då det är så många i dagrummet och hunden skulle behöva röra lite på sig.
-”Jo, det gör vi” svarar Ingegärd.

Vi tar hissen ner till bottenvåningen och sätter oss i en soffgrupp. Ingegärd berättar för Theia om sin egen hund, som hon hade som barn. Efter en stund går vi tillbaka till enheten. Under våra möten har vi lärt känna varandra och byggt upp en fin relation.  Jag har fått vet att Ingegärd behöver både fotvård och hårklippning, så nästa promenad styr jag målmedvetet till soffgruppen utanför fotvården och frisören. Gången efter vi träffas bokar vi tid hos fotvården och så vidare. På detta sätt har jag och Theia hjälpt Ingegärd till både fotvård och frisör och hon är mycket nöjd med detta.

Ulla_fotvard2

Bild. Fotvården går så mycket lättare när vårdhunden är med.

På en av våra träffar deltog anhörig som Ingegärd var arg på, eftersom han ansågs vara den person som lämnade henne på boendet. Det mötet slutar med att Ingegärd hälsar honom varmt välkommen tillbaka snart. Även här spelar vårdhunden en viktig roll för att göra mötet bättre.

Hjälp med medicinering

När jag kommer åter efter några veckors ledighet och hälsar på Ingegärd för att höra om vi ska hämta Theia så är hon ganska trött, orkar inte gå så långt och blir lätt andfådd, berättar Ammie.  Jag hämtar Theia och trots att hon är med orkar Ingegärd inte gå ut från enheten. Jag frågar vårdpersonalen vad som hänt och de berättar att hon ej velat medverka till att ta sina mediciner, som bland annat är vätskedrivande, för hennes svullna ben.
Eftersom jag är undersköterska i botten och har medicindelegering provar jag att ge dem till Ingegärd.
-”Vad ska alla de vara bra för?” säger hon och menar att det är onödigt med så mycket tabletter.
Vårdhundsteamet får en ny remiss för att hjälpa Ingegärd med att ta sin medicin varje gång vi är i tjänst. Vårdhundsinterventionen blir att gå en kort promenad inne eller ute beroende av vädret eller vad hon önskar för dagen. När vi kommer åter till enheten sätter vi oss ned alla tre. Ingegärd får något gott att dricka och så ger jag henne en tablett och när hon svalt denna får hon ge Theia en godis. Jag som vårdhundsförare måste givetvis närvara för att se att inte Theia får i sig tabletten och vice versa. Theia sitter eller ligger bredvid Ingegärd förväntansfullt och väntar på att hon ska ta sin tablett så hon kan få sitt godis. Då brukar Ingegärd skratta och säga: – ”du är glupsk du, du får akta så du inte blir tjock”.

Det här är ett exempel på hur man med hjälp av vårdhundsinterventionen kan bistå vid medicineringen när den inte fungerar som den ska. Med hjälp av Theia har Ingegärd nu tagit sin medicin 8 av 10 gånger. Det har också gett som resultat att vårdpersonalen lättare kan få henne att ta sina mediciner.

– I dag har jag två stycken färdigutbildade och certifierade vårdhundar av rasen flatcoated retriever, Nova och hennes dotter Theia, berättar Ammie.
– På längre sikt  behöver jag även en liten hund som kan sitta i vårdtagarens knä, då vårdtagare ofta säger; ”tänk om du var mindre då skulle du kunna sitta i mitt knä”, avslutar Ammie.

Författare Ammie Eklund, Legitimerad vårdhundsförare
Granskad/korrektur; Stina Knutson, Legitimerad sjuksköterska
Aleris Omsorg AB, Uppsala